Cirkulär ekonomi – Cirkway – Din guide till cirkulär ekonomi

Begreppet cirkulär ekonomi används idag i många olika sammanhang, men vad är cirkulär ekonomi och hur fungerar den? Här får du svar på de frågorna.

Cirkulär ekonomi är mer än bara återvinning; det är en återgång till naturens eget sätt att använda resurser där målet är att designa bort avfall. Under de senaste decennierna har konceptet mognat från en visionär idé till en konkret designmodell och affärsstrategi där vi går från att se avfall som något naturligt till något onaturligt.

Att förstå värdet av att cirkulera – att behålla resurser i kretslopp- är att förstå cirkulär ekonomi. Men för att det ska fungera behöver vi förstå hur den fungerar – i teori och praktik. Här är din guide, där du i egen takt kan lära dig hur cirkulär ekonomi fungerar och vad du själv kan göra för att bidra till en hållbar framtid.

Cirkulär ekonomi – historik och utveckling

Den cirkulära ekonomin startade med oljekrisen i början av 1970-talet, fick sitt stora genombrott 2009 när Ellen MacArthur Foundation grundades.Under den perioden har växt fram olika tankemodeller om cirkulär resursanvändning som tillsammans är cirkulär ekonomi.

Sjöekonomi – en cirkulär resursmodell

Redan 1976 presenterade den schweiziske arkitekten Walter Stahel och Geneviève Reday en modell för cirkulär ekonomi som de kallade ”sjöekonomi”. Bakgrunden var den oljekris som nyligen hade drabbat Europa och slagit hårt mot industrin. På uppdrag av EU-kommissionen utredde de hur tillverkningsindustrin kunde minska sitt energiberoende.

När de analyserade produkters livscykler upptäckte de att mest energi gick åt till att utvinna råvaror och tillverka nya saker – samtidigt som mycket av det som producerades snabbt blev avfall. För att visa på ett alternativ ställde de begreppet ”flodekonomi” (slit-och-släng) mot ”sjöekonomi”.

I en sjöekonomi stannar material och produkter kvar i systemet genom underhåll, återbruk och återvinning. Grundtanken var att ersätta energi med mänsklig arbetskraft: genom att anställa folk för att vårda och laga produkter sparar man den stora mängd energi som krävs för nytillverkning. Detta blev den första cirkulära modellen för så kallade tekniska produkter (saker som inte bryts ner av naturen). Tyvärr fick modellen inget genomslag då, eftersom energipriserna sjönk och det blev svårt att göra lösningarna lönsamma.

Stahel fortsatte att utveckla den cirkulära modellen och 1982 grundade han The Product-Life Institute samtidigt som han publicerade en essä, The Product-Life Factor, där han beskriver hur i cirkulär ekonomi bidrar till en hållbar utveckling genom att skapa lönsamma kretslopp.

Produktens livslängd som nyckel till hållbarhet

“This paper attempts to show that the extension of the use-life of goods is, first, a sensible point at which to start a gradual transition towards a sustainable society in which progress is made consistent with the world’s finite resource base and, second, a strategy consistent with an active and independent role for the private sector.”

Walter Stahel, The Product-Life Factor

Redan ett år innan Walter Stahel publicerade sin banbrytande essä The Product-Life Factor, hade begreppet ”hållbar utveckling” myntats av Lester Brown i boken Building a Sustainable Society. Definitionen var tydlig: att tillgodose dagens behov utan att äventyra framtida generationers möjligheter. Stahels mål med sin essä blev att visa exakt hur en cirkulär hantering av produkter är en förutsättning för att uppnå detta.

I texten argumenterar Stahel för att förlängningen av varors livslängd är den mest logiska startpunkten för en övergång till ett hållbart samhälle. Det är en strategi som respekterar planetens ändliga resurser, samtidigt som den ger det privata näringslivet en aktiv och viktig roll i omställningen.

För att konkretisera hur detta fungerar presenterade han modellen ”det självförnyande systemet” (The Self-Replenishing System). Modellen visar hur produkter kan cirkulera genom flera lager av åtgärder – återanvändning, reparation, rekonditionering och återvinning – innan de till slut blir råvaror till nya produkter.

Effekten av detta blir dubbel: när produkter lever längre minskar behovet av att utvinna nya jungfruliga resurser. Samtidigt skapas nya arbetstillfällen, eftersom varje steg i de cirkulära processerna kräver mänsklig arbetskraft. På så vis bidrar modellen till hållbarhetens alla tre dimensioner. Miljömässigt minskar resursuttaget och energin används mer effektivt. Socialt skapas jobb och utrymme för innovation. Ekonomiskt bevaras värdet i produkterna över tid.

Med The Product-Life Factor ville Stahel visa att vägen till en hållbar utveckling går via det han kallade en ”sjöekonomi”, där just omsorgen om produktens livslängd står i absolut centrum.

The self-repleneshing system”. Källa: The Product -Life Factor

(1=Återanvända, 2=Reparera, 3=Rekonditionera, 4=Återvinna)

Cradle to Cradle (”Vagga till vagga”)

Stahels hade i sin rapport fokus på att bygga upp en självförsörjande industriell ekonomi. Det vill säga hur vi kan sluta kretsloppen för material som vi tar upp ur jordskorpan som metaller och mineraler. Den amerikanske professorn i landskapsarkitektur, John T. Lyle (1934-1998) hade ett större perspektiv. Han var intresserad av hur vi integrerar samhällets behov med naturens behov.

Lyle studerade hur material och energi cirkulerar i naturen och upptäckte att naturen återställer, eller förnyar sina egna källor av energi och materia där resultatet är större än eller lika med utgångsläget. Den behåller eller ökar kvaliteten på resurserna, den förbättrar resursernas användningsmöjligheter. En process som Lyle beskriver med begreppet Regenerativ design.

Med Regenerativ design och regenerativa system har naturen utvecklat miljontals olika livsformer i över 3,8 miljarder år i ett globalt cirkulärt kretslopp. En industriell ekonomi som bygger på Regenerativ design gynnar både människans behov och ekosystemens livskraft.

Den amerikanske arkitekten William McDonough arbetade under samma tid tillsammans med Lyle. Inspirerad av Lyles tankar om att ”göra bättre” började han rita byggnader med naturen som inspirationskälla. Ett exempel är att utforma byggnader som ett träd som skapar något bra för omgivningen som syre och näring från de löv och kvistar som faller ned. Att använda solenergi, passiva tekniker för energieffektivitet med naturlig ventilation och system för att fånga regnvatten är exempel på lösningar.

Den tyske kemisten Michael Braungart hade samma tankegångar som Stahel. Han hade bland annat arbetat med Greenpeace för att minska användning och utsläpp av miljögifter. Som kemist var Braungart intresserad av att skapa så rena kretslopp som möjligt. Han använde uttrycket ”Cradle back to cradle” för att beskriva rena kretslopp, utan föroreningar.

I början av 90-talet träffades Braungart och William McDonough på en tillställning i New York vilket blev början på deras samarbete. 1998 skrev de tillsammans en artikel i tidningen The Atlantic med rubriken ”The Next Industrial Revolution”. I artikeln beskriver de ett alternativ till dagens industriella produktion och är kritiska till den ”Gröna revolutionen” som de menar handlar om att göra något mindre skadligt eller att försöka göra dåliga lösningar mindre dåliga.

I artikeln beskriver det att orsaken till dagens miljöproblem är dålig design.

”Alla myror på vår planet har en biomassa som är större än människans. Myror har varit otroligt flitiga och effektiva i miljontals år. Deras produktivitet ger näring åt växter, djur och jord. Den mänskliga fliten och effektiviseringen har gett många fördelar för människan, men det har också lett till en nedgång i nästan alla ekosystem på planeten. Naturen har inget designproblem. Människan har det.”

William McDonough

I artikeln presenterar Braungart och McDonough en ny modell för en industriell ekonomi som gynnar både människans behov och ekosystemens livskraft. En modell som bygger på att vi designar våra varor och produktionssystem så att de anpassas till naturens system och logik. Då kan de istället tillföra ett värde, istället för att som idag göra mer eller mindre skada.

När växter, djur och insekter dör blir de näringsämnen till en ny generation. Ett kretslopp som fungerat i över tre miljarder år. Förutsättningen för ett nytt liv är att varelser är designade för att kunna återvinnas. Men människans kretslopp består inte bara av biologiska näringsämnen som kan bli näringsämnen till ett nytt liv eller en ny produkt, det består också av ”icke-biologiska” näringsämnen, som metaller, plaster och annat som inte hör hemma i det biologiska kretsloppet. Om de hamnar där stör de och förorenar.

Därför består Braungarts och McDonoughs designlösning av två kretslopp,som kopierar naturens kretslopp; ett för biologiska näringsämnen och ett för ickebiologiska näringsämnen. De kallar designmodellen för Cradle to Cradle® som nu är ett registrerat varumärke med en certifieringsmodell som drivs av organisationen The Cradle to Cradle® Products Innovation Institute.

I naturens metabolism omsätts näringsämnen så att de kan bilda nya levande organismer.

Detsamma sker i det biologiska och tekniska kretsloppet, produkterna kan brytas ned i näringsämnen och bli byggstenar till nya produkter. De två kretsloppen bör hållas isär och inte förorena varandra. Man ska inte slänga metaller och plast i en kompost som ska stödja ett biologiskt kretslopp, men även det motsatta skulle innebära att till exempel en ren plast skulle bli svårare att återvinna om den förorenades med ull eller cellulosa.

Ellen MacArthur Foundation – genombrottet för cirkulär ekonomi

När Ellen MacArthur Foundation lanserades 2009 fick cirkulär ekonomi sitt stora genombrott. Stiftelsen samlar näringsliv, forskare och myndigheter för att omsätta cirkulära teorierna till praktik. Genom utbildning och företagssamarbeten har de gjort cirkulär ekonomi till en etablerad strategi för att ställa om till en hållbar utveckling.

Men vägen dit började långt ifrån styrelserum och konferenssalar. Den började i total ensamhet på några av världens farligaste vatten.

År 2005 slog Ellen MacArthur världsrekordet för ensamsegling jorden runt. Ombord på sin segelbåt var hon snabbare än någon annan människa hade varit tidigare. Men det var inte hastigheten som skulle bli hennes viktigaste arv, utan en djup insikt om resurser.

När man seglar ensam jorden runt är överlevnaden beroende av det man lastat ombord vid start. Det finns inga hamnar att stanna i och ingen möjlighet att fylla på förråden.

Där, mitt ute på Södra ishavet, insåg MacArthur att hennes båt var ett mikrokosmos av vår planet. Precis som på båten har jorden en begränsad mängd resurser. Ändå driver vi vår globala ekonomi som om resurserna vore oändliga – vi tar ut resurser, vi tillverkar produkter, och vi slänger dem som avfall.

”Jag insåg att vår globala ekonomi är helt beroende av ändliga material som vi bara har en gång i historien.” — Ellen MacArthur

När Ellen MacArthur klev i land som världsmästare avslutade hon sin professionella seglingskarriär och gav sig ut på en omfattande läroresa för att förstå hur världsekonomin faktiskt fungerar.

Under de följande reste världen runt och träffade forskare, företagsledare, ekonomer och politiker, bland, för att se hur vår ekonomi använder jordens resurser och överallt såg hon samma mönster: ett system designat för att förbruka resurser snarare än att bevara dem – en linjär ekonomi.

Efter att ha samlat på sig kunskap och byggt ett nätverk med bland annat Walter Stahel, William McDonough och Michael Braungart, insåg hon att det inte räckte med att bara påpeka problemet med resursbrist. Det behövdes en konkret lösning som var attraktiv för företag (lönsam) och samtidigt bidra till en hållbar utveckling – cirkulär ekonomi.

Performance Economy – Att sälja funktion

Stahel ställde sig frågan; Varför ska vi äga fysiska produkter när det vi egentligen vill ha är funktionen de utför?

Svaret blev Performance Economy (Funktionsekonomi) där affärsidén är att sälja tjänster och inte produkter genom att skifta affärsmodellen från att sälja volym (många produkter, som behöver nytillverkas) till att sälja prestanda och behålla ägandet av den fysiska produkten.

Till exempel att leasing av bil eller att betala för varje kopia eller utskrift på en printer/scanner, eller ”Ljus som tjänst”.

Ett exempel är flygplatsen Schiphol i Amsterdam där Philips installerat belysningen men behöll ägandet av alla armaturer. Om en lampa går sönder är det Philips ansvar. Resultatet? Philips designade en armatur som höll 75% längre än normalt och var extremt enkel att reparera, eftersom det nu låg i deras eget ekonomiska intresse att göra så.

Funktionsekonomi bygger på samma cirkulära idé som ”sjöekonomin”, att behålla kontroll över material och produkt genom cirkulär användning. Målet är att kombinera cirkulära designlösningar (behålla i kretslopp) med cirkulära affärsmodeller (sälja tjänster), genom kontroll över hela produktens livscykel.

Det visar hur cirkulär ekonomi är en systemförändring där vi kopplar bort ekonomisk tillväxt från resursförbrukning. Genom att prissätta prestanda istället för materia och behålla kontroll över material under hela livscykeln – inget avfall.

Sjöekonomi – en cirkulär resursmodell

Produktens livslängd som nyckel till hållbarhet

Walter Stahel, The Product-Life Factor

The self-repleneshing system”. Källa: The Product -Life Factor

(1=Återanvända, 2=Reparera, 3=Rekonditionera, 4=Återvinna)

Cradle to Cradle (”Vagga till vagga”)

I artikeln beskriver det att orsaken till dagens miljöproblem är dålig design.

William McDonough

I naturens metabolism omsätts näringsämnen så att de kan bilda nya levande organismer.

Ellen MacArthur Foundation – genombrottet för cirkulär ekonomi

Men vägen dit började långt ifrån styrelserum och konferenssalar. Den började i total ensamhet på några av världens farligaste vatten.

När man seglar ensam jorden runt är överlevnaden beroende av det man lastat ombord vid start. Det finns inga hamnar att stanna i och ingen möjlighet att fylla på förråden.

”Jag insåg att vår globala ekonomi är helt beroende av ändliga material som vi bara har en gång i historien.” — Ellen MacArthur

Performance Economy – Att sälja funktion

Stahel ställde sig frågan; Varför ska vi äga fysiska produkter när det vi egentligen vill ha är funktionen de utför?

Till exempel att leasing av bil eller att betala för varje kopia eller utskrift på en printer/scanner, eller ”Ljus som tjänst”.

Så fungerar cirkulär ekonomi

När stiftelsen Ellen MacArthur Foundation lanserades 2009 blev det en stor uppmärksamhet världen över och många företag gick med i arbetet att ställa om till en cirkulär ekonomi. För att beskriva hur den cirkulära ekonomin fungerar presenterades också en modell som bygger på ”Cradle to Cradle” och ”Sjöekonomi”.

Den visar hur material och produkter cirkulerar i två skilda kretslopp. Ett ”biologiskt” som bygger på naturens eget kretslopp (växter och mikroorganismer) och ett ”tekniskt” som bygger på ”människans kretslopp” (fabriker, verkstäder osv).

För att det ska fungera behöver vi följa tre principer som Ellen MacArthur Foundation formulerat.

Designa bort avfall

I en cirkulär ekonomi betraktas avfall som ett designfel. Det kan låta provocerande, men om vi ser på naturen finns det egentligen inget som motsvarar det vi människor kallar avfall. När ett löv faller till marken tar dess liv inte slut. Det bryts ner och blir näring för jorden, mikroorganismerna och nya växter. Det som är slutet på en process blir början på en annan.

Ändå har vi byggt ett ekonomiskt system där produkter ofta följer en helt annan väg:

Råvara → produktion → användning → avfall.

Vi tar ut material ur naturen, förädlar dem till produkter, använder dem under en begränsad tid och lämnar sedan materialen ifrån oss. När produkten inte längre fyller sin ursprungliga funktion betraktar vi den som förbrukad – trots att materialen den består av fortfarande kan ha ett stort värde. Det är här designen kommer in.

Från avfall till resurs

Om en produkt redan från början är utformad för att bli avfall är det svårt att återvinna sig ur problemet. Vi kan förbättra insamling, sortering och återvinning, men vi accepterar samtidigt grundproblemet: att produkten är designad för ett linjärt flöde. Cirkulär design börjar därför med en annan fråga:

Vad ska hända med materialet när produkten inte längre behövs?

Svaret måste finnas med redan när produkten designas. Material bör kunna separeras, repareras, återanvändas, renoveras och återföras till nya produkter. Produkter bör kunna utvecklas och förändras över tid i stället för att snabbt bli föråldrade. Och framför allt bör material inte blandas på ett sådant sätt att de blir omöjliga att ta tillbaka in i ett kretslopp.

Det innebär att vi behöver gå från att designa produkter som kan återvinnas till att designa produkter som aldrig behöver bli avfall.

Naturen som förebild

Här finns mycket att lära av naturen.Naturen arbetar inte med avfallshantering. Den arbetar med kretslopp. Ett ämne som lämnar ett system blir en resurs i ett annat. Energi flödar genom systemen och materialen cirkulerar.

Det är en av de grundläggande idéerna bakom Cradle to Cradle – att produkter och material bör utformas så att de kan ingå i nya biologiska eller tekniska kretslopp, i stället för att till slut hamna på en soptipp eller förbrännas. Det betyder inte att vi ska försöka kopiera naturen bokstavligt. Det handlar snarare om att förstå principerna bakom naturens system och använda dem när vi utformar våra egna.

Design som skapar mer än den förbrukar

Det öppnar också för ett annat sätt att se på design.

Design behöver inte bara handla om hur en produkt ser ut eller fungerar för användaren. Den kan också handla om vilken roll produkten spelar i ett större system. Vad händer med materialet före produkten? Vad händer under produktens användning? Och vad händer efteråt?

En verkligt cirkulär produkt har inget egentligt ”efteråt”. När den inte längre används på det sätt den ursprungligen var tänkt för, går dess material eller komponenter vidare till nästa användning.

Det är ett skifte från produkt till system, från förbrukning till cirkulation och från avfall till värde.

Vi behöver inte bara återvinna bättre

Det är därför den cirkulära ekonomin handlar om mer än återvinning. Återvinning försöker hantera det som redan har blivit avfall. Cirkulär design försöker förhindra att avfallet uppstår från början. Det är en viktig skillnad.

Den verkliga frågan är därför inte:

Hur tar vi hand om vårt avfall?

utan:

Varför designar vi produkter som blir avfall?

När vi börjar ställa den frågan förändras också vårt sätt att tänka kring material, produkter och ekonomi.

Avfall behöver inte vara slutet på en process.
Med rätt design kan det aldrig behöva uppstå.

Använd kretsloppen

I en cirkulär ekonomi är målet inte att producera, använda och sedan göra sig av med produkter. Målet är att hålla produkter och material i kretslopp så länge som möjligt – och behålla deras värde under hela resan.

Det innebär att vi behöver tänka annorlunda kring vad som händer med en produkt när den inte längre behövs av sin första användare. En produkt kan få ett nytt liv. Den kan repareras, uppgraderas, säljas vidare eller användas på ett annat sätt. Och när produkten till slut inte längre går att använda kan materialen den består av fortfarande vara värdefulla.

Men alla material hör inte hemma i samma kretslopp.

Två kretslopp

I det cirkulära tänkandet brukar man därför skilja mellan det tekniska och det biologiska kretsloppet.

Det tekniska kretsloppet omfattar material och produkter som människor har skapat – exempelvis metaller, plaster, glas och olika kompositmaterial. Här handlar det om att behålla produkter och komponenter i användning så länge som möjligt och därefter återföra materialen till nya produkter.

Det biologiska kretsloppet omfattar material som kan återgå till naturen på ett säkert sätt. Trä, matrester, naturfibrer och andra biologiskt nedbrytbara material kan brytas ner och återföras till jorden, där de blir en del av nya biologiska processer.

De två kretsloppen fungerar på olika sätt – men de bygger på samma grundidé: inget ska behöva bli avfall.

Behåll produkten – inte bara materialet

Det är lätt att tänka att cirkulär ekonomi framför allt handlar om återvinning. Men återvinning är egentligen en av de sista åtgärderna i ett cirkulärt system.

Om vi kan återanvända en produkt är det oftast bättre än att återvinna materialet den består av.

Om vi kan reparera eller renovera produkten kan ännu mer av det ursprungliga värdet behållas.

Och om vi kan uppgradera den så att den fungerar under ytterligare många år behöver vi kanske inte tillverka en ny produkt alls.

Därför kan man se det cirkulära systemet som en värdetrappa:

Återanvänd → reparera → renovera → återtillverka → återvinna

Ju längre upp på trappan vi kan stanna, desto mer av produktens ursprungliga värde kan vi bevara.

Material har inget slut

Det kanske viktigaste skiftet handlar därför om hur vi ser på material.

I den linjära ekonomin har material ofta en början och ett slut:

Råvara → produkt → konsumtion → avfall

I den cirkulära ekonomin ser flödet annorlunda ut:

Råvara → produkt → användning → ny användning → ny produkt → ny användning → …

Materialet fortsätter att cirkulera.

Det betyder inte att allt kan cirkulera för evigt. Material kan förlora kvalitet, produkter kan slitas och energi behövs för att hålla systemen igång. Men genom att designa rätt från början kan vi förlänga livslängden, minska förlusterna och behålla så mycket värde som möjligt.

Från ägande till användning

Det förändrar också vår syn på produkter.

Kanske behöver vi inte alltid äga det vi använder. En borrmaskin som används några minuter per år behöver exempelvis inte finnas i varje hushåll. Den kan delas, hyras eller erbjudas som en tjänst.

På samma sätt kan en tillverkare ha ett större ansvar för sina produkter under hela deras livslängd – och därefter ta tillbaka dem för renovering, återtillverkning eller materialåtervinning.

När producenten vet att materialet kommer tillbaka finns också ett starkare incitament att designa produkter som är lätta att reparera, demontera och återanvända.

Ett kretslopp är mer än en cirkel

Att något är cirkulärt betyder alltså inte bara att det går runt.

Den verkliga frågan är:

Hur länge kan vi hålla produkten och materialet i användning – och hur mycket av dess värde kan vi bevara?

Det är där den cirkulära ekonomins stora potential finns.

Vi går från en ekonomi där material förbrukas till en ekonomi där material cirkulerar.

Från:

”Vad gör vi när produkten är slut?”

till:

”Vad kan produkten och materialet bli härnäst?”

Och kanske är det just där den verkliga förändringen börjar:

Ingenting tar slut. Det byter bara form, funktion och användare.

Regenerera naturen

Att ställa om till en cirkulär ekonomi handlar inte bara om att göra mindre skada. Det handlar om att skapa system som ger tillbaka mer än de tar.

Under lång tid har vårt ekonomiska system byggt på att naturens resurser betraktas som något vi kan ta ut och förbruka. Vi hämtar råvaror ur marken, använder dem för att skapa produkter och tjänster och lämnar sedan tillbaka resterna som avfall, utsläpp eller föroreningar.

Även när vi försöker göra detta mer effektivt riskerar vi att tänka på samma sätt:

Hur kan vi minska vår påverkan?

Men det cirkulära perspektivet ställer en annan fråga:

Hur kan det vi gör bidra till att naturen återhämtar sig och stärks?

Det är skillnaden mellan att bara vara mindre ohållbar och att faktiskt vara regenerativ.

Från att minska skadan till att skapa återhämtning

Att minska utsläpp, använda mindre energi och förbruka färre resurser är viktigt. Men om vi bara minskar takten på utarmningen fortsätter vi fortfarande åt fel håll.

Regenerativt tänkande handlar om att vända utvecklingen.

Jordar som har förlorat näring kan byggas upp igen. Ekosystem kan återställas. Biologisk mångfald kan stärkas. Vatten kan renas och återföras till naturliga kretslopp. Organiskt material kan återföras till jorden och bidra till nytt liv.

Det handlar alltså inte bara om att ta mindre från naturen, utan om att stärka naturens egen förmåga att förnya sig.

Jorden är inte en råvara – den är ett kapital

Vi brukar tala om naturresurser som om de vore ett lager som vi kan hämta ifrån.

Men naturen är mer än ett lager av råvaror.

Jord, vatten, skogar, hav, pollinatörer och biologisk mångfald är en del av de system som gör livet möjligt. De är vårt naturkapital – ett kapital som kan växa, förnyas och ge avkastning, men som också kan utarmas.

Om vi hela tiden tar mer än naturen hinner återskapa minskar detta kapital.

Det är ungefär som att leva på sitt sparkapital i stället för på avkastningen.

En cirkulär ekonomi försöker därför skapa system där vi inte bara förbrukar naturens kapital, utan bygger upp det igen.

Det biologiska kretsloppet

Här blir det biologiska kretsloppet särskilt viktigt.

När mat och biologiskt material har gjort sitt jobb behöver de inte bli avfall. De kan återföras till naturen på ett sätt som gör att näringsämnena kan användas igen.

Ett äpple som faller från ett träd blir mat för organismer i jorden. När det bryts ner återförs näringsämnen till marken. Därifrån kan nya växter växa.

Det finns inget avfall i detta system.

Det finns bara material som byter form och fortsätter att bidra till livet.

Det är en princip vi kan lära oss av när vi utformar våra egna system.

Från linjära flöden till levande kretslopp

Det linjära systemet ser ofta ut så här:

Ta → producera → konsumera → släng

Det regenerativa systemet försöker skapa något annat:

Ta → använd → återför → bygg upp → förnya

Skillnaden är avgörande.

I det första systemet betraktas naturen främst som en källa till resurser och en plats att lämna våra restprodukter.

I det andra betraktas naturen som en aktiv del av systemet – ett levande system som vi är beroende av och som våra ekonomiska aktiviteter kan bidra till att stärka.

Att designa för mer liv

Det här förändrar också synen på vad en produkt eller verksamhet kan vara.

Kan jordbruket lämna jorden i bättre skick efter skörden än före den?

Kan en byggnad bidra till biologisk mångfald?

Kan våra materialflöden återföra näringsämnen till naturen?

Kan en verksamhet rena vatten, binda kol eller skapa livsmiljöer som en del av sin verksamhet?

Då börjar vi röra oss från en ekonomi som försöker minimera negativ påverkan till en ekonomi som aktivt försöker skapa positiva effekter.

Det är kärnan i regenerativt tänkande.

Från hållbar till regenerativ

Att vara hållbar har länge beskrivits som att vi ska kunna fortsätta på samma sätt utan att förstöra framtida generationers möjligheter.

Men kanske behöver vi tänka ännu längre.

Om naturen redan har försvagats räcker det inte alltid att bara hålla situationen konstant.

Vi behöver återställa det som har gått förlorat.

Därför kan den cirkulära ekonomin ses som ett steg mot en mer regenerativ ekonomi – en ekonomi som inte bara cirkulerar material utan också återskapar de ekologiska system som ekonomin ytterst är beroende av.

Målet är inte bara att lämna naturen oskadd.
Målet är att lämna den starkare än vi fann den.

Cikulära affärsmodeller

Cirkulära affärsmodeller handlar om att skapa ekonomiskt värde utan att förbruka värdet i de resurser som ekonomin är beroende av. En affärsmodell beskriver hur ett företag skapar, levererar och fångar värde. I den linjära ekonomin bygger detta ofta på att sälja så mycket som möjligt, vilket leder till avfall och utarmning av resurser. I den cirkulära ekonomin är logiken den motsatta: vi optimerar systemet för att vara regenerativt (återskapande).

1. Sälj funktionen – inte produkten

När kunden köper tillgång till en tjänst i stället för att äga produkten

I den traditionella ekonomin tjänar företaget pengar när det säljer en produkt. När produkten är såld övergår ansvaret i stor utsträckning till kunden.

En cirkulär affärsmodell kan vända på detta.

I stället för att sälja själva produkten kan företaget sälja funktionen eller resultatet som produkten ger.

Vi behöver egentligen inte en borrmaskin. Vi behöver kunna borra ett hål.

Vi behöver kanske inte äga en bil. Vi behöver kunna förflytta oss.

Vi behöver inte nödvändigtvis köpa en tvättmaskin. Vi behöver rena kläder.

Det öppnar för affärsmodeller där kunden betalar för användning, tillgång eller resultat i stället för att köpa och äga produkten.

Det kan exempelvis handla om abonnemang, leasing eller betalning per användning.

För företaget förändras samtidigt incitamenten. Om tillverkaren fortfarande äger produkten har företaget ett intresse av att den håller länge, är enkel att reparera och kan uppgraderas. En produkt som håller i tio år kan då vara mer värdefull än en produkt som måste ersättas efter tre.

Här uppstår en viktig förändring:

I den linjära ekonomin tjänar företaget ofta på att sälja fler produkter.
I en cirkulär ekonomi kan företaget i stället tjäna på att få samma produkt att skapa värde under längre tid.

Det är ett skifte från försäljning av produkter till försäljning av funktion och resultat.

2. Dela mer – använd resurserna bättre

När flera människor använder samma produkt i stället för att alla äger varsin

Många av våra produkter används bara en liten del av sin möjliga livslängd eller kapacitet.

En borrmaskin kan ligga i ett förråd nästan hela året. En bil står parkerad större delen av dygnet. Verktyg, maskiner, lokaler och andra resurser kan ha långa perioder då de inte används alls.

Samtidigt producerar vi nya produkter för att människor ska kunna ha tillgång till dem när de behöver dem.

En cirkulär affärsmodell kan därför utgå från en enkel fråga:

Hur kan vi använda det vi redan har bättre?

Genom delning, uthyrning och olika typer av plattformar kan samma produkt användas av många människor.

Företag kan skapa tjänster där kunder hyr, delar eller bokar tillgång till produkter och resurser i stället för att köpa dem.

Det kan också handla om att företag delar maskiner, transportkapacitet, lagerutrymmen eller produktionsresurser.

På så sätt kan en och samma resurs skapa mer nytta per producerad enhet.

Det är en viktig princip i en cirkulär ekonomi: vi behöver inte alltid producera mer för att skapa mer värde.

Ibland räcker det att använda det vi redan har på ett smartare sätt.

3. Behåll kunden – och produkten

Affärsmodeller som bygger på reparation, återbruk och längre livslängd

I en linjär ekonomi är relationen mellan företag och kund ofta enkel:

Tillverkning → försäljning → användning → ny försäljning.

När den gamla produkten inte längre fungerar köper kunden en ny.

En cirkulär affärsmodell försöker skapa en annan relation.

I stället för att företaget tjänar pengar på att ersätta den gamla produkten kan det tjäna pengar på att förlänga dess livslängd.

Det kan ske genom reparation, underhåll, renovering, uppgradering, återtillverkning eller återförsäljning.

Företaget kan exempelvis köpa tillbaka använda produkter, renovera dem och sälja dem igen. Komponenter kan tas tillvara och användas i nya produkter. Programvara kan uppdateras så att hårdvaran fortsätter att fungera.

På så sätt blir kundens gamla produkt inte ett problem – utan en framtida resurs.

Det skapar också en anledning att designa produkten annorlunda från början.

En produkt som ska repareras behöver vara möjlig att öppna.

En produkt som ska uppgraderas behöver kunna få nya komponenter.

En produkt som ska återtillverkas behöver kunna demonteras.

Och en produkt som ska säljas vidare behöver vara byggd för att behålla sitt värde.

Därför hör cirkulär design och cirkulära affärsmodeller nära samman.

Den bästa produkten är kanske inte den som säljs flest gånger – utan den som skapar värde längst.

4. Gör resurser till råvaror igen

När det som tidigare var avfall blir en resurs i nästa produktion

I den linjära ekonomin betraktas restprodukter ofta som en kostnad.

Material köps in, används i produktionen och det som blir över måste tas om hand.

Men tänk om restprodukten från ett företag kan bli råvara för ett annat?

Då uppstår möjligheten att skapa cirkulära affärsmodeller kring materialflöden.

Ett företag kanske får ett överskott av trä som ett annat företag kan använda. Spillmaterial från en produktion kan bli råvara i en annan. Organiska restprodukter kan återföras till jordbruket som näring.

Det handlar om att se hela ekonomin som ett nätverk av materialflöden snarare än en serie isolerade företag.

Det ena företagets restprodukt kan bli det andra företagets resurs.

Här kan nya marknader och affärer växa fram kring insamling, sortering, förädling, återtillverkning och handel med sekundära råvaror.

Men för att det ska fungera krävs mer än återvinning. Materialen måste vara identifierbara, rena och möjliga att separera. Därför börjar även denna affärsmodell ofta redan vid designbordet.

När produkter designas för att material ska kunna återföras till nya kretslopp skapas förutsättningar för helt nya värdekedjor.

Det innebär att avfall inte längre behöver vara slutet på en produktionskedja.

Det kan bli början på nästa.