Den cirkulära ekonomin startade med oljekrisen i början av 1970-talet, fick sitt stora genombrott 2009 när Ellen MacArthur Foundation grundades. Under den perioden har växt fram olika tankemodeller om cirkulär resursanvändning som tillsammans är cirkulär ekonomi.
 

Walter Stahel – arkitekten bakom den första cirkulära modellen

Redan 1976 presenterade den schweiziske arkitekten Walter Stahel och Geneviève Reday en modell för cirkulär ekonomi som de kallade ”sjöekonomi”. Bakgrunden var den oljekris som nyligen hade drabbat Europa och slagit hårt mot industrin. På uppdrag av EU-kommissionen utredde de hur tillverkningsindustrin kunde minska sitt energiberoende.

När de analyserade produkters livscykler upptäckte de att mest energi gick åt till att utvinna råvaror och tillverka nya saker – samtidigt som mycket av det som producerades snabbt blev avfall. För att visa på ett alternativ ställde de begreppet ”flodekonomi” (slit-och-släng) mot ”sjöekonomi”.

I en sjöekonomi stannar material och produkter kvar i systemet genom underhåll, återbruk och återvinning. Grundtanken var att ersätta energi med mänsklig arbetskraft: genom att anställa folk för att vårda och laga produkter sparar man den stora mängd energi som krävs för nytillverkning. Detta blev den första cirkulära modellen för så kallade tekniska produkter (saker som inte bryts ner av naturen). Tyvärr fick modellen inget genomslag då, eftersom energipriserna sjönk och det blev svårt att göra lösningarna lönsamma.

Stahel fortsatte att utveckla den cirkulära modellen och 1982 grundade han The Product-Life Institute samtidigt som han publicerade en essä,The Product-Life Factor, där han beskriver hur i cirkulär ekonomi bidrar till en hållbar utveckling genom att skapa lönsamma kretslopp.

Produktens livslängd som nyckel till hållbarhet

“This paper attempts to show that the extension of the use-life of goods is, first, a sensible point at which to start a gradual transition towards a sustainable society in which progress is made consistent with the world’s finite resource base and, second, a strategy consistent with an active and independent role for the private sector.”

Walter Stahel, The Product-Life Factor

Redan ett år innan Walter Stahel publicerade sin banbrytande essä The Product-Life Factor, hade begreppet ”hållbar utveckling” myntats av Lester Brown i boken Building a Sustainable Society. Definitionen var tydlig: att tillgodose dagens behov utan att äventyra framtida generationers möjligheter. Stahels mål med sin essä blev att visa exakt hur en cirkulär hantering av produkter är en förutsättning för att uppnå detta.

I texten argumenterar Stahel för att förlängningen av varors livslängd är den mest logiska startpunkten för en övergång till ett hållbart samhälle. Det är en strategi som respekterar planetens ändliga resurser, samtidigt som den ger det privata näringslivet en aktiv och viktig roll i omställningen.

För att konkretisera hur detta fungerar presenterade han modellen ”det självförnyande systemet” (The Self-Replenishing System). Modellen visar hur produkter kan cirkulera genom flera lager av åtgärder – återanvändning, reparation, rekonditionering och återvinning – innan de till slut blir råvaror till nya produkter.

Effekten av detta blir dubbel: när produkter lever längre minskar behovet av att utvinna nya jungfruliga resurser. Samtidigt skapas nya arbetstillfällen, eftersom varje steg i de cirkulära processerna kräver mänsklig arbetskraft. På så vis bidrar modellen till hållbarhetens alla tre dimensioner. Miljömässigt minskar resursuttaget och energin används mer effektivt. Socialt skapas jobb och utrymme för innovation. Ekonomiskt bevaras värdet i produkterna över tid.

Med The Product-Life Factor ville Stahel visa att vägen till en hållbar utveckling går via det han kallade en ”sjöekonomi”, där just omsorgen om produktens livslängd står i absolut centrum.

The self-repleneshing system”. Källa: The Product -Life Factor

 (1=Återanvända, 2=Reparera, 3=Rekonditionera, 4=Återvinna)

Men Stahels cirkulära modell togs emot med skepsis bland företag som försörjde sig på avfallshantering. Som ett alternativ presenterade de ett linjärt alternativ som innebar att avfallet istället skulle lagras undan så säkert och miljövänligt som möjligt.

Alternativet kallade de ”från vaggan till graven”. För att möta deras skepsis myntade Stahel begreppet ”vagga till vagga” (Cradle to Cradle®). Ett uttryck som beskriver hur avfall blir råvaror till nya produkter.

Performance Economy – Att sälja funktion

Stahel ställde sig frågan; Varför ska vi äga fysiska produkter när det vi egentligen vill ha är funktionen de utför?

Svaret blev Performance Economy (Funktionsekonomi) där affärsidén är att sälja tjänster och inte produkter genom att skifta affärsmodellen från att sälja volym (många produkter, som behöver nytillverkas) till att sälja prestanda och behålla ägandet av den fysiska produkten.

Till exempel att leasing av bil eller att betala för varje kopia eller utskrift på en printer/scanner, eller ”Ljus som tjänst”.

Ett exempel är flygplatsen Schiphol i Amsterdam där Philips installerat belysningen men behöll ägandet av alla armaturer. Om en lampa går sönder är det Philips ansvar. Resultatet? Philips designade en armatur som höll 75% längre än normalt och var extremt enkel att reparera, eftersom det nu låg i deras eget ekonomiska intresse att göra så.

Funktionsekonomi bygger på samma cirkulära idé som ”sjöekonomin”, att behålla kontroll över material och produkt genom cirkulär användning. Målet är att kombinera cirkulära designlösningar (behålla i kretslopp) med cirkulära affärsmodeller (sälja tjänster), genom kontroll över hela produktens livscykel.

Det visar hur cirkulär ekonomi är en systemförändring där vi kopplar bort ekonomisk tillväxt från resursförbrukning. Genom att prissätta prestanda istället för materia och behålla kontroll över material under hela livscykeln – inget avfall.

Regenerativ design och Cradle to Cradle (”Vagga till vagga”)

Stahels hade i sin rapport fokus på att bygga upp en självförsörjande industriell ekonomi. Det vill säga hur vi kan sluta kretsloppen för material som vi tar upp ur jordskorpan som metaller och mineraler. Den amerikanske professorn i landskapsarkitektur, John T. Lyle (1934-1998) hade ett större perspektiv. Han var intresserad av hur vi integrerar samhällets behov med naturens behov.

Lyle studerade hur material och energi cirkulerar i naturen och upptäckte att naturen återställer, eller förnyar sina egna källor av energi och materia där resultatet är större än eller lika med utgångsläget. Den behåller eller ökar kvaliteten på resurserna, den förbättrar resursernas användningsmöjligheter. En process som Lyle beskriver med begreppet Regenerativ design.

Med Regenerativ design och regenerativa system har naturen utvecklat miljontals olika livsformer i över 3,8 miljarder år i ett globalt cirkulärt kretslopp. En industriell ekonomi som bygger på Regenerativ design gynnar både människans behov och ekosystemens livskraft.

 Den amerikanske arkitekten William McDonough arbetade under samma tid tillsammans med Lyle. Inspirerad av Lyles tankar om att ”göra bättre” började han rita byggnader med naturen som inspirationskälla. Ett exempel är att utforma byggnader som ett träd som skapar något bra för omgivningen som syre och näring från de löv och kvistar som faller ned. Att använda solenergi, passiva tekniker för energieffektivitet med naturlig ventilation och system för att fånga regnvatten är exempel på lösningar.

Den tyske kemisten Michael Braungart hade samma tankegångar som Stahel. Han hade bland annat arbetat med Greenpeace för att minska användning och utsläpp av miljögifter. Som kemist var Braungart intresserad av att   skapa så rena kretslopp som möjligt. Han använde uttrycket ”Cradle back to cradle” för att beskriva rena kretslopp, utan föroreningar.

I början av 90-talet träffades Braungart och William McDonough på en tillställning i New York vilket blev början på deras samarbete. 1998 skrev de tillsammans en artikel i tidningen The Atlantic med rubriken ”The Next Industrial Revolution”. I artikeln beskriver de ett alternativ till dagens industriella produktion och är kritiska till den ”Gröna revolutionen” som de menar handlar om att göra något mindre skadligt eller att försöka göra dåliga lösningar mindre dåliga.

I artikeln beskriver det att orsaken till dagens miljöproblem är dålig design.

”Alla myror på vår planet har en biomassa som är större än människans. Myror har varit otroligt flitiga och effektiva i miljontals år. Deras produktivitet ger näring åt växter, djur och jord. Den mänskliga fliten och effektiviseringen har gett många fördelar för människan, men det har också lett till en nedgång i nästan alla ekosystem på planeten. Naturen har inget designproblem. Människan har det.”

William McDonough

I artikeln presenterar Braungart och McDonough en ny modell för en industriell ekonomi som gynnar både människans behov och ekosystemens livskraft. En modell som bygger på att vi designar våra varor och produktionssystem så att de anpassas till naturens system och logik. Då kan de istället tillföra ett värde, istället för att som idag göra mer eller mindre skada.

När växter, djur och insekter dör blir de näringsämnen till en ny generation. Ett kretslopp som fungerat i över tre miljarder år. Förutsättningen för ett nytt liv är att varelser är designade för att kunna återvinnas. Men människans kretslopp består inte bara av biologiska näringsämnen som kan bli näringsämnen till ett nytt liv eller en ny produkt, det består också av ”icke-biologiska” näringsämnen, som metaller, plaster och annat som inte hör hemma i det biologiska kretsloppet. Om de hamnar där stör de och förorenar.

Därför består Braungarts och McDonoughs designlösning av två kretslopp,som kopierar naturens kretslopp; ett för biologiska näringsämnen och ett för ickebiologiska näringsämnen. De kallar designmodellen för Cradle to Cradle® som nu är ett registrerat varumärke med en certifieringsmodell som drivs av organisationen The Cradle to Cradle® Products Innovation Institute.

I naturens metabolism omsätts näringsämnen så att de kan bilda nya levande organismer.

 Detsamma sker i det biologiska och tekniska kretsloppet, produkterna kan brytas ned i näringsämnen och bli byggstenar till nya produkter. De två kretsloppen bör hållas isär och inte förorena varandra. Man ska inte slänga metaller och plast i en kompost som ska stödja ett biologiskt kretslopp, men även det motsatta skulle innebära att till exempel en ren plast skulle bli svårare att återvinna om den förorenades med ull eller cellulosa.

Ellen MacArthur Foundation – genombrottet för cirkulär ekonomi

När Ellen MacArthur Foundation lanserades 2009 fick cirkulär ekonomi sitt stora genombrott. Stiftelsen samlar näringsliv, forskare och myndigheter för att omsätta cirkulära teorierna till praktik. Genom utbildning och företagssamarbeten har de gjort cirkulär ekonomi till en etablerad strategi för att ställa om till en hållbar utveckling.

Men vägen dit började långt ifrån styrelserum och konferenssalar. Den började i total ensamhet på några av världens farligaste vatten.

År 2005 slog Ellen MacArthur världsrekordet för ensamsegling jorden runt. Ombord på sin segelbåt var hon snabbare än någon annan människa hade varit tidigare. Men det var inte hastigheten som skulle bli hennes viktigaste arv, utan en djup insikt om resurser.

När man seglar ensam jorden runt är överlevnaden beroende av det man lastat ombord vid start. Det finns inga hamnar att stanna i och ingen möjlighet att fylla på förråden.

Där, mitt ute på Södra ishavet, insåg MacArthur att hennes båt var ett mikrokosmos av vår planet. Precis som på båten har jorden en begränsad mängd resurser. Ändå driver vi vår globala ekonomi som om resurserna vore oändliga – vi tar ut resurser, vi tillverkar produkter, och vi slänger dem som avfall.

”Jag insåg att vår globala ekonomi är helt beroende av ändliga material som vi bara har en gång i historien.” — Ellen MacArthur

När Ellen MacArthur klev i land som världsmästare avslutade hon sin professionella seglingskarriär och gav sig ut på en omfattande läroresa för att förstå hur världsekonomin faktiskt fungerar.

Under de följande reste världen runt och träffade forskare, företagsledare, ekonomer och politiker, bland, för att se hur vår ekonomi använder jordens resurser och överallt såg hon samma mönster: ett system designat för att förbruka resurser snarare än att bevara dem – en linjär ekonomi.
Efter att ha samlat på sig kunskap och byggt ett nätverk med bland annat Walter Stahel, William McDonough och Michael Braungart, insåg hon att det inte räckte med att bara påpeka problemet med resursbrist. Det behövdes en konkret lösning som var attraktiv för företag (lönsam) och samtidigt bidra till en hållbar utveckling – cirkulär ekonomi.

Walter Stahel